Min rädsla
Jag vet inte ens vart jag ska börja! Eller hur jag ska förklara för att detta inte ska bli allt för "ohjärtligt".
Jag satt precis och pratade med min underbara Jessica, om det här med att vi ska få komma till BUP och mina känslor inför det!
Jag är så glad över att få hjälp! jag behöver det. Jag behöver nån jag kan prata med som är utomstående och kan se oss med nya ögon!
Jag behöver nån som kan ge mig konkreta svar och tips!
Det finns bara ett problem!
Min rädsla för att öppna mig, min rädsla för att inte bli förstådd. Min rädsla för att missuppfattas!
Jag kan sitta här, jag kan skriva rätt ut "jag mår skit"! Jag kan säga det oxå!
Jag skulle förmodligen kunna skriva här varifrån den meningen kommer, hur djupt i mitt hjärta den meningen ligger.
Men att få fram det i ord till en människa i verkliga livet.... Det kan inte jag!
Det händer, När jag har fått nog!
Då kan jag. Men det handlar om att man måste ta mig vid rätt tillfälle för att få fram det där som ligger och gnager djupt där inne.
Det ytliga... visst fine! Men resten då?
Jag har blivit sårad så många gånger i mitt liv att jag ibland faktiskt tror att jag förtjänar att må dåligt! Jag vet att det inte är sant! fast om jag vet det, varför kan jag då inte låta nån komma mig riktigt nära?!
Vad är det som gör att jag har den där jäkla försvars mekanismen som gör att jag bara stänger av. Vad är det som gör att jag har en inre gräns som säger "släpp dom hit men inte en milimeter längre!"?
Vad är det som gör att jag kan erkänna att jag ler om dagen och gråter inombords, vad är det som gör att jag kan erkänna att jag gråter om natten, men aldrig kan säga hur ont det gör i mitt hjärta?
Jag önskar så att folk rumt omkring bara kunde förstå hur det är! Att dom bara för en liten stund kunde få känna på samma sätt som jag bara för att kunna få lite förståelse.
Men jag kommer aldrig kunna få förståelse om jag inte släpper in dom.
Och även den dagen då jag väl gör det.... kommer dom att förstå även då?
Det sved så inneligt sist jag träffade Noas läkare när hon frågade hur jag alltid kunde vara så glad.
Det sved så in i norden i hjärtat!
men kan man klandra henne?
När jag alltid drar på ett stort smile och skrattar å skämtar för min sons skull.
hon ser ju bara det.
hon ser inte det vrak jag är i hjärta och själ!
i ärlighetens namn så... jag vet inte hur jag ska göra!
Du kan inte ta med någon som kan stötta dig? Jag tycker det är lättare i början, sedan när man lärt känna personen är det lättare att prata. Hoppas allt ordnar sig! Kram!
Nä att ta med mig nån kommer innebära att jag kommer sluta mig mer än annars!
