Mamma

Okej
Here we go!

Efter ett samtal med Linda innehållande väskor, skor och ja.... kärlek....
Så kom vi båda överens om att vi/jag ska göra nåt jag iaf nästan aldrig gör...
Blogga om kärlek!
Så... håll i hatten nu för nu kör vi!

Kärlek... ja vad e kärlek egentligen? en känsla? en sinnesnärvaro? attraktion? vänskap.... eller nåt mer?

Att vara kär kan ju vara både helt underbart och nåt helt förfärligt!
och ibland.... båda delar...

Att släppa taget om en kärlek är inte det som är det lättaste att göra!
känslorna finns där, även om man går igenom mycket och i perioder verkligen har det dåligt.
ibland kan man dessutom ha det riktigt svårt att skilja mellan att vara kär i en person.... och att vara kär i kärleken....

Sen kan man liksom jag... vara rädd för kärleken...
Vad händer om man blir kär igen efter att ha gått ifrån en långdragen kärlek som man kanske inte riktigt helt och hållet kan släppa taget om.
Om man blir så pass sårad att man tror att... jag förtjänar inte mer än så här... Hur får man det då att vända?
Och vad gör man om man vill släppa taget om den gamla kärleken för att man funnit en ny kärlek... kan man verkligen göra det till en början helt och hållet?

och... vågar man?
Vågar man chansa?
Vågar man tro att det finns en människa som kan ge en all den där kärleken som man innerst inne vill ha och önskar?
vågar man tro att det finns en man som kan finnas där för en trots alla svårtigheter man går/gått igenom?
Trots att man måste ha kontakt med sitt gamla ex... för att det är ett måste?

Och är kärleken man tro sig känna verkligen kärlek? eller är det bara ren och skär äkta vänskap?
Vågar man chansa på att det är mer än bara vänskap och kanske riskera att förlora ytterligare en nära person i äns närhet?

Svaret på nästan alla frågor kommer alltid tillbaka till samma sak,
Ja man vågar chansa
Nej man förtjänar aldrig att må dåligt, man förtjänar att få vara lycklig,
Om man vågar.... ja det är bara upp till en själv att styra!

Jag vågar inte, och vete fan om jag någonsin kommer att våga att ta det första steget... för jag är för feg!
Jag är rädd för att inte bli tagen på allvar, bort skrattad eller ännu värre... bli totalt lämnad.

Det är ett stort problem!
För så länge jag inte vågar vara lycklig... så kommer jag inte heller att bli lycklig.
Men jag vill... viljan finns där och den är stark!
Men rädslan tar alltid över!

Jag skulle vilja, jag skulle vilja försöka...
och skulle det inte gå... eller inte fungera... så betyder inte det att jag skulle brista i gråt... utan jag skulle nog kunna acceptera det och gå tillbaka till samma som i dag... där det inte är mer än vänskap.
men det är jag!
Och jag varesig vet eller kan svara för vad nån annan tycker!

och så länge jag är för feg för att ta tag i detta så.... kommer det heller aldrig att bli nåt mer än vad det är.
Om inte..

..om inte det är så att den andre känner samma lika.... om inte den andre tar upp disskutionen först!
för då hamnar man på en helt annan sida!

Jag kan prata om det, men ja... som jag är... jag kan inte uttrycka mina känslor speciellt bra... speciellt inte som jag själv inte vet vad det är jag egentligen känner utan själv drar till med en chansning... För... det kan ju gå! det kan ju bli någonting jätte fint!

Det kan ju bli någonting som håller i sig och varar länge,
Det kan ju bli det där underbara som man bara önskar sig få!
Det skulle ju faktiskt kunna bli... helt fantastiskt!

Så alla ni som sitter inne med er kärlek!
Gör er själva en tjänst... släpp ut den! Var modigare än vad jag är!
Vad är livet egentligen värt om man ska leva det ensam?